dayboy

Nu har det varit lite tomt här igen, det beror väll inte på någon speciell anledning utan snarare på att jag inte är kapabel till att hålla en blogg rullandes, det kommer alltid en period då det blir tufft, eller jag vet inte, som om jag känner nej det går inte det går bara inte. Så är det nog för mig på de flesta saker. Jag har en sån spärr som talar om för mig att thats it, du klarar inte mer, du är inte värd det.

Men ja, nu sitter jag här i ett fult rum inrett med tråkiga intetsägade IKEA möbler, med både persiner neddragna och gradiner fördragna i hopp om att stänga allt annat ute som bara vill ta sig in. Men stegen, musik, pratet är omöjligt att koppla bort när väggarna inte är mycket tjockare än någon decimeter. Så jag sitter här i mitt rum, min håla, min krypta med täcket som en isolerande vägg och anstränger mig förgäves. För vad spelar det för roll om jag tar mig igenom en dag till, vad spelar det för roll om jag är med om något bra, ja vad fan spelar det för roll när jag ändå åker ner igen, oavsett hur bra det har varit.
Alltid åker jag ner till botten igen.
Och stannar här.
tills flyktig glädje tar mig
bort bort.
men sen alltid ner igen.
Hej då.