dayboy

Jag hittade precis en kopia av en dikt jag föll för någon gång i början av året. Jag önskar att det var jag själv som hade skrivit den.


Jag vet att du ligger där
kanske gråter du
tittar in i din röda vägg
sen går du upp, vacklar och ser dig i spegeln
jag vet att det är så
att du motvilligt sväljer mackan i din ensamhet och ser
på de fallande löven utanför
jag kan nästan känna mackan i strupen
kan nästan känna tyngden i benen påväg till skolan
och jag kan nästan se allt det svarta du har byggt upp
din järnmur
byggd av ogenomtränglig nattsvart hunger
det går en rysning genom min kropp när du hör skratten och ser glädjen
utanför din mur ler du, men jag ser mer än du tror
jag ser igenom
skoldagen lider mot sitt slut och snart går du den långa asfalterade vägen hem
för att stirra i din röda vägg
och kanske kommer du att gråta

Den röda väggen skriker ut sin tystnad
och du hatar det
jag vet.

Anna.