dayboy

Att han tog steget tillbaka gör inte ont, inte han i sig, det fanns inte tillräckligt med känslor för att bygga vidare på för någon av oss. Det som gör ont är känslan av att vara förloraren, att vara den som blir lämnad även om man ville samma sak. För det var han som fick sista ordet, eller alla ord för den delen. För att jag satt med klumpen i halsgropen och tusen små onda kalabalik skapande insekter i magen och inte kunde yttra ett ord. För alla förtrycka minnen kröp och tänjde under skinnet från gången då han som tagit sig in gick från det som vi skulle bygga till ett oss. Det som gör ont är att låta två personer komma snudd på nära direkt efter varandra sedan låta dem gå. Det tär på kroppen, på hjärtat, på allt som skulle vara jag.

Vill ha blåmärken och cigaretter myggbett och festival maskrosor och skrapsår ljummet vin och mjukt gräs tunna kläder och varma nätter Och Kanske Dig naken också.

Skriver ett tag på www.liteskev.blogg.se istället, vet inte varför egentliegn. Bestämde det idag och nu får det bli så. Fortsätter dock lägga in de texter som passar in här därifrån, eller lägger in de texter som INTE bör vara där här. Så förvirrande att jag knappt förstår själv.

Max och jag på något event för filmfestivalen.
oj vad jag log trots att jag var i bitar, man måste försöka
Kände att ett avbrott i orden kanske kan passa ibland.

Idag satt jag på pendeltåget hem
skolkade från den sista lektionen
tänkte och oroade mig inför tyskland som vanligt
och längtar tills den 27 november då allt är klart då jag landar i Sverige igen

Och jag råkade tänka på hur det skulle vara om du kom och mötte mig
om du sprang emot mig när jag kom ut från den där långa glaskorridoren
hur du kysste mig
hur jag borrade in mina fingrar i ditt hår igen
gled ner över öronen, käkbenen halsen, axlarna.

får ju inte, det blir inte så.

Ibland så är det onsdag, som idag.
klockan råkar även vara 10.08
ibland så har man inte kunnat sova på hela natten
men kallsvettats utav bara helvete
för det är så tyst om natten och då kommer allt man trängt undan fram

Ibland så kan det hända att man sitter med en tekopp i handen och gråter, som idag
Att man släpper allt man borde göra, för att gråten tar över och kroppen inte lyder
För att man frågade dig hur det var och du svarade det är väl bra, hur är det med dig?
Och man kan inte förmå sig att svara
För inte kan man säga sanningen om hur allting blöder när du väl mår bra
När man är den enda som tycker allt är fult och saknar dig

Sen att man i trötthetsdvala hallucinerade om hur den där telefonen magiskt vibrerade och in i inkorgen flög ett sms som löd Jag har ångrat mig med allt med dig, kom tillbaka.
Och hur man under en kort period upplevde eufori
innan verkligheten hann ikapp.

haha! på dagen hade jag typ irriterad skickat ett sms och bara vad händer egentligen, linda inte in det säg bara som det är nu då! Föör då över en vecka hade han sagt att han behövde tänka några dagar och jag höll på att bli tokig av väntan.
[2011-10-17 19:42:32] Jessica Martinsen: så svarade han en massa förlåt och skrev att han inte visste hur han skulle formulera det och att han under dagen skulle skicka ett jättefint sms om beskrev allt-
[2011-10-17 19:43:23] Jessica Martinsen: så gjorde han itne det och jag blev lite full, och fx, killen jag pussade på den där festen, hörde av sig en massa och ville ses och jag hade sån jävla lust att åka hem till honom då men jag kunde inte fören jag visste hur det låg till med filip, så jag skickade typ bara jag hatar att jag är så här jävla på.
[2011-10-17 19:43:30] Jessica Martinsen: så skrev han fan det är du inte, ge mig en timme
[2011-10-17 19:43:58] Jessica Martinsen: så en timme senare ploppar det ett sms i inkorgen som säger något i stil med ( orkar inte hämta mobilen och skriva av eller jo det gör jag, kommer strax
[2011-10-17 19:45:55] Jessica Martinsen: han skrev också ganska full då: "Hej! Jo alltså det var väl som du sa, jag har nog inte helt kommit över Olivia. Även om jag gillar dig också så väljer jag hellre ingen än båda och just nu kan jag inte hoppa in i något, rent psykiskt så går det nog inte. Vad gör du?"
[2011-10-17 19:46:10] Jessica Martinsen: (vi måste gå igenom det där smset i detalj sen men jag fortsätter historien nu)
[2011-10-17 19:47:36] Jessica Martinsen: Sen så pratade vi lite om vad vi gjorde och han frågade vart jag var och vi kom fram till att vi var nära varandra, så blev det iallafall att vi skulle mötas upp. Och han hoppade på bussen där jag satt och var hur fin som helst, vi kramades bara, men sen var allt som vanligt och det var så jävla svårt, han satt och smekte min hand och tittade mig i ögonen. och sen kom hans kompis och då satt vi och pratade med han och han höll om mig undertiden och var hur fin som helst, och satte på mig en av sina tröjor för att jag var kall. och det var precis som vanligt.
[2011-10-17 19:49:07] Jessica Martinsen: Sen kom vi hem till honom, han gjorde mackor precis som vanligt. och tog tag i min midja bakifrån och kysste mig på halsen. PRECIS SOM VANLIGT. och jag hörde varenda jävla varningsklocka hela tiden, men jag ville inte lyssna, för dumma jag tänker, kanske fortsätter det vara såhär fint. Sen gick vi och la oss och jag ville ha så mycket mer, så jag låg på hans bröst, låg så jävla tätt intill för att jag visste att det var sista gången, att det var fucking jävla sista gången och jag vill bara hålla om honom och röra varenda jävla millimeter av hans taniga kropp.
[2011-10-17 19:49:27] Jessica Martinsen: och han sov som fan, och jag låg och pillade på honom lite i smyg och höll inne tårarna
[2011-10-17 19:50:20] Jessica Martinsen: sen någongång på morgonen kanske runt 7-8 vaknade vi båda lite snabbt och han kysste mig och jag ville ha mer, och vi hade sex, ganska lugnt då helt nyvakna, sen somnade vi om. Och det gjorde så ont men det var så rätt att vara där.
[2011-10-17 19:51:19] Jessica Martinsen: Sen på morgonen så frågade han om det var jobbigt och jag fick ur mig lite och vände mig om för då började jag gråta och då skedade han mig bakifrån och sa jag tycker också det är jobbigt. jag tror inte han såg att jag grät faktiskt, det var bara någon tår som rann inte mer eller så var han snäll att inte låtsas om det
[2011-10-17 19:52:16] Jessica Martinsen: Sen frågade han om det var något mer jag ville prata om eller säga, men jag kunde inte få fram ett ord, för då visste jag att jag skulle böjra gråta, så jag sa bara nej, sen låg han på mitt bröst i över en timme och höll min hand och det var jag som fick hålla om honom.
[2011-10-17 19:53:02] Jessica Martinsen: Sen klädde vi på oss och satte oss på tuben in till stan. Vi sa inte så mycket på vägen, småpratade lite, han höll armen bakom mig och jag hade huvudet på hans axel, och jag ville bara att vägen skulle vara längre fram till slussen där vi båda skulle av.
[2011-10-17 19:54:11] Jessica Martinsen: Sen gick vi av, stod mittemot varandra ett tag och bara tittade på varandra, han kysste mig på munnen och sa lite frågande jag ska nog gå nu och jag nickade och sa bara gå bara och pekade dit han skulle. Kunde inte ens titta när han gick, för fyfan vad jag gick i tusen bitar då och jag höll mig i 10 minuter till på nästa tub som jag skulle ta hem till en kompis, men så fort jag gick av tuben började jag ståorböla som en liten bebis
[2011-10-17 19:54:18] Jessica Martinsen: kunde inte gå, inte andas, inte ens skrika
[2011-10-17 19:54:24] Jessica Martinsen: det var väll allt.
[2011-10-17 19:54:44] Jessica Martinsen: nu gråter jag också.

Jag kan inte se längre än till 51 dagar framåt, min födelsedag.
Fast egentligen så snabbspolar jag bara, tänker att de där tre veckorna i tyskland inte finns på riktigt.
Utan mer kommer vara som en dvala i väntan.
För det som håller mig uppe, vid liv.
Är tanken på att det löser sig då
Att du kommer tillbaka, att du är redo.
Att du ska kyssa mig som förut.
Det finns inget annat sätt, nej.

Jag vet ju att jag bara lurar mig själv, jag är inte dum
Jag vet att jag klänger mig fast i någonting som inte finns, och inte kommer igen.
Men jag kan inte gå vidare, för viljan finns inte.
Jag vet att jag bara skjuter upp explosionen, för den kommer.
Bomben, som trissar upp gråten, saknanden och ångesten till max
Om 51 dagar eller mindre snarare en 40 dagar kanske då jag står på svensk mark igen
Då jag måste inse att DU gått vidare, även om inte jag har det.
Att DU inte kommer tillbaka.
att DU inte kommer stå bakom mig igen, inte kyssa mig i nacken igen.
Att vi aldrig kommer göra samma saker igen.
Slut är vad det är.

Men några dagar till kan jag få leva halvdant innan jag faller.

fan är det såhär det kommer vara framöver nu, att jag börjar gråta så fort jag tänker på dig, vilket i princip är jämt.
Kan inte andas, vill inte.

Och jag har fastnat i en tanke att jag inte kan leva tills jag fyller arton, då kommer allt bli bra, om sådär en och en halv månad, då är tyskland över, då blir jag arton, då kanske vi ses igen.

Jag önskar lite att du hade kunnat sagt rakt ut att du inte ville ha mig, att du inte tyckte om mig, att jag bara skulle gå och aldrig höra av mig till dig igen. För nu blir det så svårt att gå vidare, för jag hoppas att ja om några veckor, månader, efter jag kommer hem från Tyskland att vi ska ses igen, att det ska bli vi. För du var alldeles för fin, och du kan inte säga att du tycker om mig när du ska gå, du kan inte kyssa mig innan du går, du kan inte hålla om mig sådär efter att det tagit slut. Nej för då förstår du väl att det blir såhär, att det är dig jag tänker på när jag kysser en annan pojke, att det är för dig jag gråter om kvällarna, dagarna, hela tiden och att jag fortfarande hoppas.

Egentligen vet jag varför jag inte kunde skriva om dig, varför jag inte kunde prata om dig med mina vänner eller varför jag inte ville att du skulle träffa dem. För jag visste ju hela tiden att du inte var min, att du snabbt skulle försvinna från mig och jag kunde bara inte göra dig till en större del än vad du redan var av mitt liv.

Och jag ångrar mig så att jag var så tråkig att jag sa nej så många gånger när vi skulle ses att jag aldrig tog mig tid, skulle saker varit annorlunda nu då? För jag var så osäker i början själv, på dig, på oss på allt. SÅ jag sköt dig ifrån mig, ville inte ses eller var tråkig när vi väl sågs. Tänk om allt skulle vara annorlunda om jag var bättre. Och jag hatar mig själv för att jag tänker såhär och för att du inte vet att jag tänker såhär.

Varför, varför, varför kan jag inte skriva om det!
Jag har klättrat på väggarna och slitit av mig håret i nästan två veckor
av att inte veta, hur allt låg till.
Och det hade varit till en sådan hjälp att ha kunnat skriva om det
finna orden till det som är så vansinnigt stort inuti
som klöser och trasserar från insidan
och lämnar ögonen blöta, röda
svider från saltet.

Så var det fredagsnatt och allt tog slut, men vi hamnade ändå i din säng.
Men det är för nytt för att ens kunna andas på.
Så har jag blivit nu förtiden.
Kan inte andas tänka på det först, för varje känsla har höjts till tusen.
Kanske är det alla känslor som laddats vid sidan om min kropp under alla de apatiska perioderna
För nu är det så intensivt att jag spricker, kan inte göra någonting
för allt känns så frätande överallt, inuti, utanpå, runt omkring, ja.

Men fan, jag är ju fortfarande kär i dig.

Det här ni vet, med att vara helt inkompetent när det kommer till att känna.

För en vecka sedan, var jag osäker, redo att avsluta. Nu gör det ont i varje cell för jag vill nej behöver honom här, och jag blir frustrerad för jag vet inte alls vad han tänker, änner, vill.
Orkar inte med sådant här nu. Vill vara fri, glad, bo i berlin med emma.