dayboy

jag har, nästan, inte besvärats av din närvaro på en vecka.
är det ett mirakel? har jag varit för upptagen?
eller har jag äntligen äntligen insett att du
1. är oåtkomlig 2. inte intresserad 3. inte bra för mig
som om det sista skulle spela någon roll.
pfft...

jag har fastnat i rollen av smärta.
den där som alltid vill ha mer.
alltid puchar på gränserna
tänjer dem.
tills det spricker
flyter ut i atmosfären
lämnar tomma hål
av svek, tårar och sorg
men smärtan lever kvar
han står hel bakom ryggen
och klöser fram alla de tankar som begravts under skinnet
han ger endorfiner och kortvarig flykt
i utbyte mot själen din
var det värt det?