dayboy

kokofkwoepfkwpoefkepo

Jag vet inte längre, om det är jag som tränger undan människor, eller om det är jag som blir undanträngd?
eller är jag bara totalt paranoid?
jag känner mig så långt ifrån alla just nu.
jag skulle vilja säga ensam, men jag är inte ensam.
jag har människor i mitt liv.
men jag känner mig som körsbärslikören i alladinasken, den man antingen lämnar eller sympatiäter för att börja på det andra lagret.

sen har vi dig.
dig jag trånat efter i månader nu.
månader,månader,månader.
du som på något jävla sätt har fåẗt mig att tappa andan varje gång jag ser dig
det är inte likt mig att tråna efter någon såhär.
har aldrig varit jag, vill aldrig att det ska bli jag
men vad ska man göra när man är fast?
och när det är helt omöjligt när du har tankarna på annat håll?