dayboy

Hatar julen mest av allt i hela världen.

Sen lika snabbt känns det inte alls bra igen, Ah.

Det pirrar i magen, jag borde skämmas men det känns ju så bra.

Jag ser oss överallt. Vart jag än går, är du där bredvid. I mina tankar och i min fantasi. Du sitter bredvid mig i soffan och jag ler som jag skulle gjort mot dig på riktigt. Och du flyttar dig närmre och lägger armen om mig. Du kysser mig i nacken och din skäggstubb kittlar och jag ryser av välbehag på riktigt tills det slår mig att jag sitter ensam, tittar på film ensam, dricker te ensam och då skäms jag något fruktansvärt. Jag blir så rädd att jag ska fastna i en fantasivärld för att jag inte klarar av den riktiga, jag vill bara ha hela dig det är allt jag förmår att veta.

Skulle gå ut ikväll, ska alltid göra så mycket, har alltid så mycket planer på saker jag vet aldrig lär bli av.

Istället sitter jag i fosterställning i hörnet av soffan och slösar alldeles för många tårar på mina egna misslyckande och på pojken som envist sitter kvar i hålet i mitt hjärta, viskar tryggt om allt fint jag minns av honom och hånar mig hänsynslöst för alla löften och min egen naivitet. Och jag hatar att han har makten över mig. Att jag står och trampar i en ful och smutsig lerpöl i mina finaste skor i något mellanland där jag inte ser något annat än svart, vitt och han, där jag sårar så många andra för att det gör så ont, överallt, och jag kan inte ens skrika för det finns ingen ork att hämta. Jag kan inte ens avgöra längre om jag hellre vill ha honom tillbaka eller bli av med allt vad jag känner för honom.