Gula väggar, en julgran i hörnet. En svart kall soffa. Tystnad, men jag hör bara skrik överallt.
Skulle gå ut ikväll, ska alltid göra så mycket, har alltid så mycket planer på saker jag vet aldrig lär bli av.
Istället sitter jag i fosterställning i hörnet av soffan och slösar alldeles för många tårar på mina egna misslyckande och på pojken som envist sitter kvar i hålet i mitt hjärta, viskar tryggt om allt fint jag minns av honom och hånar mig hänsynslöst för alla löften och min egen naivitet. Och jag hatar att han har makten över mig. Att jag står och trampar i en ful och smutsig lerpöl i mina finaste skor i något mellanland där jag inte ser något annat än svart, vitt och han, där jag sårar så många andra för att det gör så ont, överallt, och jag kan inte ens skrika för det finns ingen ork att hämta. Jag kan inte ens avgöra längre om jag hellre vill ha honom tillbaka eller bli av med allt vad jag känner för honom.
