hio
"Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever."
lyssnar på håkan, han är fin, dock alldeles för fylld med minnen.
Frågar mig själv igen, vart går gränsen?
När tar det stopp, när går det inte att hamna längre ner?
Hur mycket längre måste jag stå ut.
Ibland blir jag rädd, för mig själv,
För ibland är jag påväg att låta impulsen ta över.
För jag lever ju inte för mig själv,
Vad lever jag då för?
De jag älskar.
Men mår de bra av att ha kvar mig såhär?
Det finns inte lösningar.
Inga enkla vägar.
FInns det någon väg alls?
Kommentarer
Postat av: Sofia
Framåt, hur den än ser ut. Du verkar inte ha det lätt just nu men du fixar det här, det vet jag. Ta ett djupt andetag och när allt känns som tuffast, tänk på de du älskar och de som älskar dig ( för tro mig det finns det många som gör) och lev för dem.
Du måste inse att du är en vacker människa Jessica.
Trackback
