dayboy

Varför, varför, varför kan jag inte skriva om det!
Jag har klättrat på väggarna och slitit av mig håret i nästan två veckor
av att inte veta, hur allt låg till.
Och det hade varit till en sådan hjälp att ha kunnat skriva om det
finna orden till det som är så vansinnigt stort inuti
som klöser och trasserar från insidan
och lämnar ögonen blöta, röda
svider från saltet.

Så var det fredagsnatt och allt tog slut, men vi hamnade ändå i din säng.
Men det är för nytt för att ens kunna andas på.
Så har jag blivit nu förtiden.
Kan inte andas tänka på det först, för varje känsla har höjts till tusen.
Kanske är det alla känslor som laddats vid sidan om min kropp under alla de apatiska perioderna
För nu är det så intensivt att jag spricker, kan inte göra någonting
för allt känns så frätande överallt, inuti, utanpå, runt omkring, ja.

Men fan, jag är ju fortfarande kär i dig.