dayboy

Jag önskar lite att du hade kunnat sagt rakt ut att du inte ville ha mig, att du inte tyckte om mig, att jag bara skulle gå och aldrig höra av mig till dig igen. För nu blir det så svårt att gå vidare, för jag hoppas att ja om några veckor, månader, efter jag kommer hem från Tyskland att vi ska ses igen, att det ska bli vi. För du var alldeles för fin, och du kan inte säga att du tycker om mig när du ska gå, du kan inte kyssa mig innan du går, du kan inte hålla om mig sådär efter att det tagit slut. Nej för då förstår du väl att det blir såhär, att det är dig jag tänker på när jag kysser en annan pojke, att det är för dig jag gråter om kvällarna, dagarna, hela tiden och att jag fortfarande hoppas.

Egentligen vet jag varför jag inte kunde skriva om dig, varför jag inte kunde prata om dig med mina vänner eller varför jag inte ville att du skulle träffa dem. För jag visste ju hela tiden att du inte var min, att du snabbt skulle försvinna från mig och jag kunde bara inte göra dig till en större del än vad du redan var av mitt liv.

Och jag ångrar mig så att jag var så tråkig att jag sa nej så många gånger när vi skulle ses att jag aldrig tog mig tid, skulle saker varit annorlunda nu då? För jag var så osäker i början själv, på dig, på oss på allt. SÅ jag sköt dig ifrån mig, ville inte ses eller var tråkig när vi väl sågs. Tänk om allt skulle vara annorlunda om jag var bättre. Och jag hatar mig själv för att jag tänker såhär och för att du inte vet att jag tänker såhär.