dayboy

Jag kan inte se längre än till 51 dagar framåt, min födelsedag.
Fast egentligen så snabbspolar jag bara, tänker att de där tre veckorna i tyskland inte finns på riktigt.
Utan mer kommer vara som en dvala i väntan.
För det som håller mig uppe, vid liv.
Är tanken på att det löser sig då
Att du kommer tillbaka, att du är redo.
Att du ska kyssa mig som förut.
Det finns inget annat sätt, nej.

Jag vet ju att jag bara lurar mig själv, jag är inte dum
Jag vet att jag klänger mig fast i någonting som inte finns, och inte kommer igen.
Men jag kan inte gå vidare, för viljan finns inte.
Jag vet att jag bara skjuter upp explosionen, för den kommer.
Bomben, som trissar upp gråten, saknanden och ångesten till max
Om 51 dagar eller mindre snarare en 40 dagar kanske då jag står på svensk mark igen
Då jag måste inse att DU gått vidare, även om inte jag har det.
Att DU inte kommer tillbaka.
att DU inte kommer stå bakom mig igen, inte kyssa mig i nacken igen.
Att vi aldrig kommer göra samma saker igen.
Slut är vad det är.

Men några dagar till kan jag få leva halvdant innan jag faller.