dayboy

Att han tog steget tillbaka gör inte ont, inte han i sig, det fanns inte tillräckligt med känslor för att bygga vidare på för någon av oss. Det som gör ont är känslan av att vara förloraren, att vara den som blir lämnad även om man ville samma sak. För det var han som fick sista ordet, eller alla ord för den delen. För att jag satt med klumpen i halsgropen och tusen små onda kalabalik skapande insekter i magen och inte kunde yttra ett ord. För alla förtrycka minnen kröp och tänjde under skinnet från gången då han som tagit sig in gick från det som vi skulle bygga till ett oss. Det som gör ont är att låta två personer komma snudd på nära direkt efter varandra sedan låta dem gå. Det tär på kroppen, på hjärtat, på allt som skulle vara jag.