dayboy

Så hamnade jag i din säng igen, lagom till att jag lovat mig själv att glömma det.
Vi har fortfarande inte kyssts, det kommer bara leda till någonting ont.
mer än vad det redan gjort.
Jag berättar inte vem du är, det blir bäst så. Vi känner för många.
varför säger du ingenting när vi ses?
jag vet att du är mycket mer än så.
Du gör mig så frustrerad.
Är det jag som är tråkig eller varför gör du mig så obekväm med din tystnad annars?
Vad vill du med mig då?
Den där kyssen i nacken, den där som du inte ville att jag skulle märka, vad betydde den?
för kyssar gör det verkligt. Ja då är du fast.  För flickvän har du.
Jag vet inte vad jag ska säga, fråga.
Inatt tror jag var sista gången dock, vi balanserade för nära kanten.
Den där kanten där det blir verkligt, där vi inte längre kan skylla på att vi bara är vänner.
Frågan är om vi fortfarande kan göra det, eller om vi inbillar oss.
Skulle kunna be om förlåtelse, mest till mig själv, för att jag inte behöll förståndet.
Nej hamnade mitt uppe i ja, otillfredställd tillfredställelse kanske vi kan sammanfatta det som.
Det skrämmer mig nästan att jag i den stunden inte tänkte det minsta klart.
Hade du visat minsta lilla tecken, hade jag puttat undan alla principer och allt jag bestämt innan
insida lår.
Dina händer var överallt.
mina var ingenstans, vågade inte, råkde komma förnära, då flyttade du på dem lite.
Då skämdes jag, skämms kanske jag borde säga.
Jag vet inte, detta är spekulationer. Men jag tror att verkligheten hann ikapp dig imorse.
Du insåg nog att det ordet som är så fult och som klingar negativt av samhällets moral trots allt passar in.
Kanske har du varit otrogen trots allt, ja den verkligheten slog dig nog imorse.
Det såg så ut i dina ögon. Jag såg hur du inte kunde få ner din frukost och gömde huvudet under armen.
Kanske det är därför du är så tystlåten, du kanske skämms.
För du är inte en player nej, att kalla dig det vore skrattretande.
När vi klargjorde att vi bara var vänner, innan allting hände, ja jag undrar.
Om vi ens hade som tanke att bara vara endast vänner.
Den där kvällen förra helgen då du bjöd hem mig halv två på natten, vad tänkte du då?
tänkte du alls, eller var det impulsen som styrde?
Behöver en paus i hjärnan, det blev för mycket frågor att tänka på, att släppa ut.
Svar kommer jag aldrig få, de får cirkulera mållöst i luften.
För jag tänker inte fråga, jag vet inte om vi kommer att höras igen.

Om två tre dagar beroende på hur man räknar har det gått sju dagar vilket blir en vecka. Då skall jag glömma dig, avfärda det som hände, glömma. Det har då inte hänt. Men jag har två tre dagar på mig att gå igenom det om och om igen, bygga upp en illusion. Det kan ingen klandra mig för. En vecka är okej, ja det är rimligt. Om två tre dagar återgår vi igen. Kanske ses vi inte igen, fast det vore synd att slänga bort en hel vänskap. Vi glömmer dina blickar, ser du på mig sådär igen, skall jag vända bort blicken. Det finns inget. nada, men först om två tre dagar.


ps: får inte lyssna på denna om två tre dagar.
Timo Räisänen – About You Now

Saker jag inte kan säga till någon: Jag är så patetisk, sitter och luktar på min topp med din lukt, tänker det kommer bara leda till något ont, och vet att det aldrig blir något mer. Du har flickvän punkt. Vi har inte kyssts, det får vi inte, då kan jag inte hålla emot. Du sa "du ser ansträngd ut" medan du lät fingertopparna vandra längs min hals, hoppade över brösten, hamnade på magen, stannade, log gav mig den där blicken som bränner hål, vandrade igen, snuddade troskanten, hoppade över, hamnade på låret, trippade med fingrarna, neråt neråt vaden. Jag svarade "Nejdå jag är bara trött" Vad jag inte sa var ja, jag är ansträngd. Ansträngd över att inte falla för dig, biter ihop käkarna för när du gör sådär kan jag inte låta bli. Sen skulle jag gå som om ingenting har hänt, för du har flickvän, jag har ingen. Jag gillar dig.

Kan jag inte bara få dö lite? nä.. jo... kanske?

Det finns ingenting jag kan göra.

I min ensamhet kan jag inbilla mig att jag är ute efter något mer, förhållande kanske.
Men när det närmar sig, då springer jag för livet.
När jag får någonting tillbaka, gensvar, då tvekar jag, är inte intresserad längre.
Kan tänka mig vem som helst, förutom den personen.
När denne inte svarar tillbaka, då kryper det inunder skinnet.
ha begäret klöser och river efter spänning och jakt
helt plötsligt har vi gått händelserna i förtid
kan inte tänka klart
vad jag kommit fram till är ingenting, noll.
Kanske är det det enorma behovet av förändring som spökar?
oviljan att släppa någon inpå varje cell?
osäkerheten...

Ibland försöker jag tänka ut när det var jag blev sjuk
och när jag insåg att allt inte riktigt stämmer
utan att avfärda tanken som en inbillning, en överdriven sådan.
Svaret blir alltid densamma.
Aldrig har jag varit frisk, men jag har haft perioder då allt har kännts okej
Då jag inte kännt att jag står utanför mänskligheten och kunnat anpassa mig.
Anpassningssvårigheter ja.
Men allt som rör mig är så tvetydigt, dubbelt.
Ibland kan jag tyda människor läskigt bra
Men i andra stunder är jag immun och kan inte förstå de mest basala.
Ibland skämms jag över allt, det är verkligen inget fel, förnekelsen.
Andra stunder, skrämmer jag mig själv, med allt.
Ibland är jag inte ensam här inne, då är det inte jag som tänker, säger, agerar.
På tisdag skall jag till läkaren på tvång för att få en remiss.
De kallar det frivilligt, men om jag nekar/inte kommer blir det värre
och andra enheter kopplas in.