dayboy

jag var ju den som skulle lyssna men aldrig tro.
jag var ju den som skulle stå rakryggad och gå hel ur det här
jag skulle inte vara den som skulle gråta tills ögonen svider
jag skulle inte vara den som desperat hör av mig bara för att få veta att du lever



Varför gjorde jag ett undantag från regeln jag hållt så hårt på.
Varför släppte jag in dig så nära när alla andra fått gå vid en viss punkt
Varför är du den enda jag vill ha när det finns så många valmöjligheter.

Sitter med ditt chattfönster uppe på facebook och skriver små saker
som du är fin,
du är dum,
varför är allt såhär nu,
jag saknar dig så det gör ont överallt
vill du ligga naken i min säng snart,
ska vi inte se på fotboll snart det var så längesedan jag såg en match.
Men jag skickar ingenting, raderar det.
Men jag gillar känslan av att prata med dig även om jag inte får några svar
och att du kanske på något magiskt telepatiskt vis kan se vad jag skriver.

Nej ack så dålig jag varit på att uppdatera.
Inte för att jag levt dansandes på rosor under dessa månader,
Nej, men ni vet hur det blir, hur jag blir.
Tappar orden, stänger in allt, förnekar.
För när man sätter ord på det man känner
det är då det blir verkligt,
då finns det där, existerandes utanför hjärnbalken
och då tvingas man att sätta perspektiv på det hela.

Ska nog återgå till att stirra blint på det där pappret som jag har prov på imorgon.
och intensivt förtränga det där som inte får, inte kan existera och absolut inte ska sättas i perspektiv.

Vi hörs förhoppningsvis snart igen, med något bättre än detta.

p.s vet inte vilka synonymer jag skall använda för att uttrycka mig rätt, men Emma Carle ja hon är fin (bäst). d.s

Om någon timme träffades vi igen för en vecka sedan.
Sen får jag släppa dig igen.
Blir rädd för mig själv, när ska den där jag-tar-avstånd-känslan kicka in?
den som alltid kommer sådär lägligt.
eller så är det för at han inte är så tillgänglig.
Där satt den.

Vill prata med emma.
Det luktar knark i mitt rum.
Men det är inte så kul som det låter.
det är bara en vanlig rökelse.

Så hamnade jag i din säng igen, lagom till att jag lovat mig själv att glömma det.
Vi har fortfarande inte kyssts, det kommer bara leda till någonting ont.
mer än vad det redan gjort.
Jag berättar inte vem du är, det blir bäst så. Vi känner för många.
varför säger du ingenting när vi ses?
jag vet att du är mycket mer än så.
Du gör mig så frustrerad.
Är det jag som är tråkig eller varför gör du mig så obekväm med din tystnad annars?
Vad vill du med mig då?
Den där kyssen i nacken, den där som du inte ville att jag skulle märka, vad betydde den?
för kyssar gör det verkligt. Ja då är du fast.  För flickvän har du.
Jag vet inte vad jag ska säga, fråga.
Inatt tror jag var sista gången dock, vi balanserade för nära kanten.
Den där kanten där det blir verkligt, där vi inte längre kan skylla på att vi bara är vänner.
Frågan är om vi fortfarande kan göra det, eller om vi inbillar oss.
Skulle kunna be om förlåtelse, mest till mig själv, för att jag inte behöll förståndet.
Nej hamnade mitt uppe i ja, otillfredställd tillfredställelse kanske vi kan sammanfatta det som.
Det skrämmer mig nästan att jag i den stunden inte tänkte det minsta klart.
Hade du visat minsta lilla tecken, hade jag puttat undan alla principer och allt jag bestämt innan
insida lår.
Dina händer var överallt.
mina var ingenstans, vågade inte, råkde komma förnära, då flyttade du på dem lite.
Då skämdes jag, skämms kanske jag borde säga.
Jag vet inte, detta är spekulationer. Men jag tror att verkligheten hann ikapp dig imorse.
Du insåg nog att det ordet som är så fult och som klingar negativt av samhällets moral trots allt passar in.
Kanske har du varit otrogen trots allt, ja den verkligheten slog dig nog imorse.
Det såg så ut i dina ögon. Jag såg hur du inte kunde få ner din frukost och gömde huvudet under armen.
Kanske det är därför du är så tystlåten, du kanske skämms.
För du är inte en player nej, att kalla dig det vore skrattretande.
När vi klargjorde att vi bara var vänner, innan allting hände, ja jag undrar.
Om vi ens hade som tanke att bara vara endast vänner.
Den där kvällen förra helgen då du bjöd hem mig halv två på natten, vad tänkte du då?
tänkte du alls, eller var det impulsen som styrde?
Behöver en paus i hjärnan, det blev för mycket frågor att tänka på, att släppa ut.
Svar kommer jag aldrig få, de får cirkulera mållöst i luften.
För jag tänker inte fråga, jag vet inte om vi kommer att höras igen.

Om två tre dagar beroende på hur man räknar har det gått sju dagar vilket blir en vecka. Då skall jag glömma dig, avfärda det som hände, glömma. Det har då inte hänt. Men jag har två tre dagar på mig att gå igenom det om och om igen, bygga upp en illusion. Det kan ingen klandra mig för. En vecka är okej, ja det är rimligt. Om två tre dagar återgår vi igen. Kanske ses vi inte igen, fast det vore synd att slänga bort en hel vänskap. Vi glömmer dina blickar, ser du på mig sådär igen, skall jag vända bort blicken. Det finns inget. nada, men först om två tre dagar.


ps: får inte lyssna på denna om två tre dagar.
Timo Räisänen – About You Now

Saker jag inte kan säga till någon: Jag är så patetisk, sitter och luktar på min topp med din lukt, tänker det kommer bara leda till något ont, och vet att det aldrig blir något mer. Du har flickvän punkt. Vi har inte kyssts, det får vi inte, då kan jag inte hålla emot. Du sa "du ser ansträngd ut" medan du lät fingertopparna vandra längs min hals, hoppade över brösten, hamnade på magen, stannade, log gav mig den där blicken som bränner hål, vandrade igen, snuddade troskanten, hoppade över, hamnade på låret, trippade med fingrarna, neråt neråt vaden. Jag svarade "Nejdå jag är bara trött" Vad jag inte sa var ja, jag är ansträngd. Ansträngd över att inte falla för dig, biter ihop käkarna för när du gör sådär kan jag inte låta bli. Sen skulle jag gå som om ingenting har hänt, för du har flickvän, jag har ingen. Jag gillar dig.

Kan jag inte bara få dö lite? nä.. jo... kanske?

Det finns ingenting jag kan göra.

I min ensamhet kan jag inbilla mig att jag är ute efter något mer, förhållande kanske.
Men när det närmar sig, då springer jag för livet.
När jag får någonting tillbaka, gensvar, då tvekar jag, är inte intresserad längre.
Kan tänka mig vem som helst, förutom den personen.
När denne inte svarar tillbaka, då kryper det inunder skinnet.
ha begäret klöser och river efter spänning och jakt
helt plötsligt har vi gått händelserna i förtid
kan inte tänka klart
vad jag kommit fram till är ingenting, noll.
Kanske är det det enorma behovet av förändring som spökar?
oviljan att släppa någon inpå varje cell?
osäkerheten...

Ibland försöker jag tänka ut när det var jag blev sjuk
och när jag insåg att allt inte riktigt stämmer
utan att avfärda tanken som en inbillning, en överdriven sådan.
Svaret blir alltid densamma.
Aldrig har jag varit frisk, men jag har haft perioder då allt har kännts okej
Då jag inte kännt att jag står utanför mänskligheten och kunnat anpassa mig.
Anpassningssvårigheter ja.
Men allt som rör mig är så tvetydigt, dubbelt.
Ibland kan jag tyda människor läskigt bra
Men i andra stunder är jag immun och kan inte förstå de mest basala.
Ibland skämms jag över allt, det är verkligen inget fel, förnekelsen.
Andra stunder, skrämmer jag mig själv, med allt.
Ibland är jag inte ensam här inne, då är det inte jag som tänker, säger, agerar.
På tisdag skall jag till läkaren på tvång för att få en remiss.
De kallar det frivilligt, men om jag nekar/inte kommer blir det värre
och andra enheter kopplas in.

Sitter på mentorstid, längst bak i klassrummet, närmst dörren.
Öppen flyktväg.
Alla är upptagna i något mentors/matråd.
Argumenterar om huruvida det ska införas mjölk i matsalen.
Vad fan spelar det för roll egentligen.
Gråter gömd bakom datorskärmen.
För att jag inte kan gå vidare
trots att jag vet att inget kan bli som förr
en självklarhet.
men det kan bli bättre än förr.
även jag kan vara positiv ibland.

jag är ganska pinsam
skäms över mig själv
och rädd är jag.
rädd för allt egentligen
men mest för att ni ska ha insett hur meningslös jag är
hur ingenting blir som jag försökt.

Jag väntar på att fråga.
fråga om ni vill försöka igen
kanske kan vi lösa det till det sista året.

att säga att det inte är mitt fel är att ljuga.
att säga att hela skulden ligger på mig är att överdriva.

vart hamnar vi då?
oj vad det regnar.

Det börjar med en liten ångest
träffa människor, prata vara social, le?
nej tack.
fosterställning i sängen, hysteri.
slappnar av.
tror att faran är över.
då svag, ensam, utblottad.
slår det till igen.
sanningen, instinkten smyger sig på
det blir inte bra
det är mitt fel
jag orkade inte kämpa.
allt trängs undan
apati övertar.