dayboy

Om det är något jag drömmer mardrömmar om är det detta.
Om det är något som framhäver en dödslängtan så intensiv är det detta.
Om det är något som kan krossa mig är det detta.

Tre veckor av paranoida ångestattacker
Insomnia och ombyttligt humör
apati och ändlösa tårar

för jag vet, ja jag vet.
det är något man känner på sig, ja jag vet.

Imorgon faller domen.

(imorgon får jag använda all disciplin och styrka jag innehar för att inte hoppa framför tåget)

Har fastnat i någon monoton vardag
där jag blockerar varje dödande tanke
men istället tappar taget om verkligheten
ett val mellan pest eller kolera
Livsuppehållande insatser i väntan på förbättring.
den kommer, den kommer, snart är det min tur, ja det kan jag känna.

Baby baby you're lemon in my eyes.

"Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever."
lyssnar på håkan, han är fin, dock alldeles för fylld med minnen. 

Frågar mig själv igen, vart går gränsen? 
När tar det stopp, när går det inte att hamna längre ner? 
Hur mycket längre måste jag stå ut. 
Ibland blir jag rädd, för mig själv, 
För ibland är jag påväg att låta impulsen ta över. 
För jag lever ju inte för mig själv, 
Vad lever jag då för? 
De jag älskar. 
Men mår de bra av att ha kvar mig såhär? 
Det finns inte lösningar.
Inga enkla vägar. 
FInns det någon väg alls? 

Saknar brighton, vill åka iväg nununu.

ont i magen, kanske spy?
full av sliskit sött
fast jag ensam är.
kommer på varför jag ratat cider.
vilken hemskt påfund.
klibbigt stickigt sötma
bara bröst och inbillad tystnad.

Jag vill dö i december.
Jag klarar inte den här månanden
jag jag jag jag, äckliga jävla jag.
födelsedag, kommer aldrig glömma den dagen du tog mig från mitt allt.
julafton, kommer aldrig glömma hur jag grät, dog, blödde på toaletten/i garderoben.
nyår, kommer aldrig glömma hur jag var, vart jag skulle, hur hemsk jag var, hur jag tog mitt sista andetag.
den sista månande, vill inte uppleva ett år till.
är det så jävla svårt, jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

Du säger baby det är lugnt
sätt dig ner, jag hämtar dig ett glas
självsäkert zickzackar du din väg fram
genom medelålders män med ölmagar
och uttråkade hemmafruar med köttslig lusta
och människor precis som du och jag

Jag leker med tanken att bryta mönstret
släppa dig inpå
vakna upp bredvid dig
spendera en hemmasöndag med dig

Men vi vet nog båda två
Att detta är vår sista kväll tilsammans
spårlöst kommer jag att försvinna
du kommer glömma mig lätt, gå vidare
jag kommer att tänka på dig
som han som nästan rubbade mitt invanda mönster

Kanske ligger du i sängen som jag
med benen uppdragna och blöta kinder
stirrar in i din vita vanliga vägg
låter de hårda lyricsen omfamna dig
och de melankoliska melodierna
krypa in under skinnet

Kanske tänker du på oss två
minnet av det vackra vi hade
och hur det försvann så lätt
gled oss rakt ur händerna
då vi dömdes till svart.

vi var sådär tretton fjorton år du och jag
du hade din ångest och förvrängda självbild
och jag en besatthet av att fly verkligheten och dödslängtan
Jag förträngde alla våra minnen den dagen då du slängde ut mig från ditt liv
aldrig har jag kunnat skuldlägga dig för ditt beslut, det var ju mitt fel.
ibland kommer det tillbaka, kristallklart.
ditt skratt som räddade de där mörka eviga dagarna
hur jag älskade att få vara den som du anförtrodde dig till.
våra fötter som krossade de frostklädda löven
dina spetsiga höftben under min hand
att det skulle krävas att jag förlorade dig för gott
för att inse att jag älskade dig.
att jag kan ha varit kär i dig
att det inte bara var vänskap.

och att jag idag efter alla år inte kan släppa dig.

Vart har du hållit hus den senaste tiden? frågar hon
Lite här och där får hon till svar
för vi båda vet att det bara är av rädsla för obekväm tystnad hon yttrar sig
i en falsk fasad av genuin omtanke
svaret är orelevant i hennes ögon
hon hade lika gärna kunnat höra
att det dansats med elefanter i skymmningen

Du kan intala dig att det inte berör dig inunder
hur de viskar, smyger, tänker bakom din rygg
När du skrattar åt deras tafatta självupptagna verklighetsbild
och förvränger ilskan inuti till ett skämt
Men vi båda vet sanningen
den som du så vårdslöst försökt förtränga
bakom skelettet, köttet, hjärtat.

Molande värk när du står där framför mig, tyst, opersonlig ler, går din väg

 

Din kropp mot min är en nödvändighet

 

30 juli 2010, kvällsanteckningar

 

när o-et ur oskuld raderas finns bara skulden kvar

 

Det här är sverige och vi gråter inte mer

 

jag lovar, jag kommer snart.
hittade tangenter i intet.
simmar, krälar, springer
kommer ingenvart.
ska skriva lite
någonstans finns det hopp.
önsketänkande.
men jag finns här under
de tjocka oidentifierbara lagren

Jag tror att jag undviket min blogg. undviker att skriva.
för att jag vet att det endå inte läses av någon.
att det endå inte resulterar i någont fint eller bra.
jag har tappat all känsla för att skriva
det brukade bli ganska bra en gång i tiden.
och det skrämmer mig så vanvettigt.
för skrivandet var det enda jag hade kvar.
det enda som fortfarande hade någon mening.
så vad nu då?

du ser mig aldrig såhär, du ser mig stark.
precis så som jag vill att du ska.
Manipulation har jag lärt mig genom åren.