när o-et ur oskuld raderas finns bara skulden kvar.

Nu vill jag inte mer.
inte gå i öknen, gå i torkan
utan sikte av varken föda eller vätska.
men jag vill inte nöja mig med den ömkliga droppe regn,
som en hallucination av sympati skänker en gång om året.
vill inte nöja mig med något passabelt, medelmåttigt, mediokert
Efter dessa tungsinta år som efterlämnat ett avtryck så inträngande,
förtjänar jag något bättre än en ynka gnist av hopp 

Men det är svårt att vara optimistisk, tillfredställd, konstruktiv när allt känns så dystert, omöjligt, ogenomförbart och jag själv så miserabel, bedrövlig, ermbarmlig.

vad är meningen då med att försöka?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0