molande värk när du står där framför mig, tyst, opersonlig, ler, går din väg,

suttit och skrivit mening efter mening
raderat varje.
kan inte längre fåt ut allt i ord
det har dragits mot en mitt
som två kardborreband mot varandra

när man står där,
utan en hand att hålla,
med en inåtvänd ilska
och det det brister inuti.

då är det lätt
att tappa sig själv en bit
glömma bort allt vad man var
och alla drömmar man en gång hade





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0