dayboy

Sitter på min ubuntu data i soffan och slö tittar på Wildfire, det är söndag och jag vill bara sova liiiite till. I fredags hade jag ingen träning för att många var "sjuka" och jag skulle prata med sras tränare, men inser nu att jag inte alls är redo för att gå upp ett steg, jag vill vara kvar i srb men jag vill att det ska komma igång på riktigt och att alla ska bli lite mer seriösa. men ja sen åkte jag och bella till max och hade bijardkväll, det var mysigt och väldigt filosofiskt. Jag vet inte varför jag skriver idag egentligen, en liten impuls kanske, för att jag bara sitter här ensam i pyjamas och tittar på en hästserie och funderar på att kränga glass nu när ingen är hemma, men ja godnatt

varför känns det alltid såhär. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva. Det är absurt och hänger inte ihop. Ge mig en drog eller två.

Nu har det varit lite tomt här igen, det beror väll inte på någon speciell anledning utan snarare på att jag inte är kapabel till att hålla en blogg rullandes, det kommer alltid en period då det blir tufft, eller jag vet inte, som om jag känner nej det går inte det går bara inte. Så är det nog för mig på de flesta saker. Jag har en sån spärr som talar om för mig att thats it, du klarar inte mer, du är inte värd det.

Men ja, nu sitter jag här i ett fult rum inrett med tråkiga intetsägade IKEA möbler, med både persiner neddragna och gradiner fördragna i hopp om att stänga allt annat ute som bara vill ta sig in. Men stegen, musik, pratet är omöjligt att koppla bort när väggarna inte är mycket tjockare än någon decimeter. Så jag sitter här i mitt rum, min håla, min krypta med täcket som en isolerande vägg och anstränger mig förgäves. För vad spelar det för roll om jag tar mig igenom en dag till, vad spelar det för roll om jag är med om något bra, ja vad fan spelar det för roll när jag ändå åker ner igen, oavsett hur bra det har varit.
Alltid åker jag ner till botten igen.
Och stannar här.
tills flyktig glädje tar mig
bort bort.
men sen alltid ner igen.
Hej då.