dayboy

att säga att det inte är mitt fel är att ljuga.
att säga att hela skulden ligger på mig är att överdriva.

vart hamnar vi då?
oj vad det regnar.

Du säger baby det är lugnt
sätt dig ner, jag hämtar dig ett glas
självsäkert zickzackar du din väg fram
genom medelålders män med ölmagar
och uttråkade hemmafruar med köttslig lusta
och människor precis som du och jag

Jag leker med tanken att bryta mönstret
släppa dig inpå
vakna upp bredvid dig
spendera en hemmasöndag med dig

Men vi vet nog båda två
Att detta är vår sista kväll tilsammans
spårlöst kommer jag att försvinna
du kommer glömma mig lätt, gå vidare
jag kommer att tänka på dig
som han som nästan rubbade mitt invanda mönster

Kanske ligger du i sängen som jag
med benen uppdragna och blöta kinder
stirrar in i din vita vanliga vägg
låter de hårda lyricsen omfamna dig
och de melankoliska melodierna
krypa in under skinnet

Kanske tänker du på oss två
minnet av det vackra vi hade
och hur det försvann så lätt
gled oss rakt ur händerna
då vi dömdes till svart.

vi var sådär tretton fjorton år du och jag
du hade din ångest och förvrängda självbild
och jag en besatthet av att fly verkligheten och dödslängtan
Jag förträngde alla våra minnen den dagen då du slängde ut mig från ditt liv
aldrig har jag kunnat skuldlägga dig för ditt beslut, det var ju mitt fel.
ibland kommer det tillbaka, kristallklart.
ditt skratt som räddade de där mörka eviga dagarna
hur jag älskade att få vara den som du anförtrodde dig till.
våra fötter som krossade de frostklädda löven
dina spetsiga höftben under min hand
att det skulle krävas att jag förlorade dig för gott
för att inse att jag älskade dig.
att jag kan ha varit kär i dig
att det inte bara var vänskap.

och att jag idag efter alla år inte kan släppa dig.

Vart har du hållit hus den senaste tiden? frågar hon
Lite här och där får hon till svar
för vi båda vet att det bara är av rädsla för obekväm tystnad hon yttrar sig
i en falsk fasad av genuin omtanke
svaret är orelevant i hennes ögon
hon hade lika gärna kunnat höra
att det dansats med elefanter i skymmningen

Du kan intala dig att det inte berör dig inunder
hur de viskar, smyger, tänker bakom din rygg
När du skrattar åt deras tafatta självupptagna verklighetsbild
och förvränger ilskan inuti till ett skämt
Men vi båda vet sanningen
den som du så vårdslöst försökt förtränga
bakom skelettet, köttet, hjärtat.

Molande värk när du står där framför mig, tyst, opersonlig ler, går din väg

 

Din kropp mot min är en nödvändighet

 

30 juli 2010, kvällsanteckningar

 

när o-et ur oskuld raderas finns bara skulden kvar

 

Det här är sverige och vi gråter inte mer

 

Det börjar med en liten ångest
träffa människor, prata vara social, le?
nej tack.
fosterställning i sängen, hysteri.
slappnar av.
tror att faran är över.
då svag, ensam, utblottad.
slår det till igen.
sanningen, instinkten smyger sig på
det blir inte bra
det är mitt fel
jag orkade inte kämpa.
allt trängs undan
apati övertar.

jag lovar, jag kommer snart.
hittade tangenter i intet.
simmar, krälar, springer
kommer ingenvart.
ska skriva lite
någonstans finns det hopp.
önsketänkande.
men jag finns här under
de tjocka oidentifierbara lagren