dayboy

vi var sådär tretton fjorton år du och jag
du hade din ångest och förvrängda självbild
och jag en besatthet av att fly verkligheten och dödslängtan
Jag förträngde alla våra minnen den dagen då du slängde ut mig från ditt liv
aldrig har jag kunnat skuldlägga dig för ditt beslut, det var ju mitt fel.
ibland kommer det tillbaka, kristallklart.
ditt skratt som räddade de där mörka eviga dagarna
hur jag älskade att få vara den som du anförtrodde dig till.
våra fötter som krossade de frostklädda löven
dina spetsiga höftben under min hand
att det skulle krävas att jag förlorade dig för gott
för att inse att jag älskade dig.
att jag kan ha varit kär i dig
att det inte bara var vänskap.

och att jag idag efter alla år inte kan släppa dig.