Det är slut på att ödsla tårar säger jag titt som tätt, men då tycks det bara komma fler utav dem.
Så trött bara, så sinnessjukt trött.
Fysiskt oh ja, av sina anledningar.
Psykiskt, oh ja, av desto större anledningar.
Allt de där man har läst, sett och hört,
om hur det är när någon trampar på en med sina hårdaste kängor, ja stålhätta och allt.
spottar en rakt upp i ansiktet och slänger iväg allt det där som en gång var vi, alla planer som fanns
sparkar en mentalt rakt i solar plexus med samma kängor
allt det där man läste, såg och hörde, som man aldrig riktigt förstod
är så skrattretande tydligt nu.
det lever i mig
man kan se alla avtryck kvinskarpt, konturerna
mönstret från kängorna, ja hans kängor.
Kommentarer
Trackback
